|
Ordet ”raku” härstammar från det japanska tecknet för njutning, lycka, glädje och behag.
|
|
Begreppet härrör troligen från Korea men utvecklades under 1500-talets början i Japan. Där fanns redan då en lång keramisk tradition, precis som i Kina.
Traditionell raku har anknytning till de japanska teceremonierna där den tummade, glaserade teskålen är den vanligaste - enkel men med en säregen karaktär. |
|
Först under 1940-talet blev raku-tekniken populär i väst och utvecklades på olika sätt, delvis långt från det japanska idealet. Speciellt de olika efter-bränningsteknikerna är uppfinningar av amerikanska keramiker.
Raku är vanligtvis lågbränt (900-1000 grader), poröst lergods gjort av en chamotterik massa och ofta täckt av en lågsmältande glasyr.
|
|
|
Nu för tiden sker den första bränningen i en vanlig elektrisk ugn till samma temperatur som merparten annan keramik. Efter glasering sker den andra bränningen i en ved- eller gaseldad ugn. Godset ställs in i den rödglödande ugnen under några minuter tills glasyren smält ut. Det tas ut och läggs direkt i sågspån,halm el dyl för att svalna något i en reducerande (syrefattig) atmosfär. Slutlig avkylning sker därefter direkt i vatten.
Godset utsätt för kraftiga temperaturväxlingar och blir därför poröst och glasyren krackelerar så karaktäristiskt för tekniken. Det är inte ovanligt att även godset spricker av påkänningarna. Japanska keramiker reparerade ibland dessa sprickor med guld och föremålet ansågs då ha mer liv och blev ofta mera värdefullt.
Kopparoxid kan ge fantastiska färger från en reducerande atmosfär i efterbränningen (copper mat).
Keramiker i framförallt England och USA har fört traditionen vidare och dessutom utvecklat nya spännande metoder på samma tema.
Man talar bl a om naked raku (peel off), copper mat, saggar fire etc. |
